Resan till Italien, dag 12

Jaha, då var vi vid resans ände, och det var dags att packa ihop allt som inte redan var packat kvällen innan, och sedan slängde vi alla tomflaskor med vatten (vi räknade ut att det var kring 100 liter vatten vi druckit under dessa dagar. Det behövdes, för det var verkligen varmt.

Vi mötte upp Max, för att lämna igen det mobila bredbandet (som inte var så snabbt), och kramades adjö och tackade för oss. Sedan åkte vi mot Rom. Vi kom på att vi var ute i så god tid att vi faktiskt kunde köra in i Rom och kanske ta en titt på Colosseum, som ändå är en historisk byggnad som är värd att se (plus en miljoner andra i italien, som vi får titta på i framtiden).

Trots att italienarna kör som biltjuvar, så lyckades vi med livet i behåll köra ända fram till denna historiska byggnad. Ta oss ett varv runt det (vi gick inte in, för det var köer och vi räknade med att vi hade kring en timme på oss innan vi måste fortsätta) och imponeras av denna byggnation, trots att den är i rätt dåligt skick. Det görs en del arbeten nu för att säkra det, så att turister fortfarande kan besöka det utan att riskera liv och lem.

Det var roande att se hur italienarna tjänade pengar, det var en riktig kommers runt Colosseum. Givetvis köpte vi några souvenirer, som prutades ner rejält, då de insåg att vi inte tänkte köpa något för € 35 som vi säkert kunde hitta för 10 någon annanstans. Det var 36 grader varmt i Rom när vi var där, och svetten formligen rann efter ryggen, så det var skönt att sätta sig i bilen och dra igång AC:n och sedan fortsätta mot flygplatsen.

Italienarna är dåliga på att skylta, men trots det hittade vi rätt ställe att parkera hyrbilen. Vi hade kört totalt 210 mil under vår semester (och Erkki ska ha en eloge för att han körde så bra, trots galna italienare, men han sa att har man kört bil i Oslo är man tränad ). Sedan var det ingen match att hitta incheckningen (vi var 3 timmar före planet gick) och sedan käkade vi en sista middag i Italien (givetvis blev det pasta för mig och Moa) och sedan sökte vi oss till gaten.

Flyget gick i tid och vi alla slappnade av med våra mp3-spelare (Moa med sin nya iPod Nano, Erkki med sin nya iPhone 3G S, Linn med sin temperamentsfulla mp3-spelare (hint till mor och far här, hon borde få en bättre i julklapp!) och jag med min äldre iPhone 3G. Jag vet inte om alla somnade, men jag slocknade efter cirka 30 minuter och vaknade ungefär 30 minuter innan landning, så den 3 timmar långa flygresan gick busfort.

Väl på Arlanda gick allt smidigt med att hitta våra väskor, möta Pia och Anders som skulle hämta Moa och Linn och köra dem hem, och för mig och Erkki blev det en tur till Rest and Fly för att sova några timmar innan flyget till Luleå och hem till Piteå på morgonen.

Enda missen var att min kära mor försov sig, så vi ringde och väckte henne när vi väntat en 15-20 minuter på att hon skulle dyka upp, så vi fick vänta i 45 minuter innan vi fick vår skjuts till Piteå. Men det var relativt skönt ute och solen lyste (lite måttliga 20 grader i skuggan är inte fy skam).

Jag avslutar Resan till Italien med några sista bilder från Colosseum i Rom. Tack för att du/ni läste bloggen och hoppas att ni haft nöje av att läsa den och följa vår resa!

Resan till Italien, dag 11

Under natten åskade det rejält, det var så höga smällar att jag trodde vi skulle trilla ur sängen! Det small rejält och blixtarna slog hela tiden. Om det inte öste ner så mycket skulle jag ha gått ut och fotat lite, men jag ville inte bli sjöblöt.

Denna dag var alltså vår sista riktiga heldag i Italien och vi ville försöka hitta på något kul. Tjejerna, mest Moa, ville bränna pengar, så vi valde att åka till Terni, som vi åkte förbi kvällen innan som verkade stor nog för att ha massor med affärer.

Och om vi fick rätt! Det började med att i första bästa butik så hittade jag TVÅ väskor (en jättestor och en mindre att ha i den) och en plånbok från Valentino och Calvin Kline. Sedan var det tjejernas tur, de hittade lite smått och gott, och Linn hittade äntligen sin efterlängtade parfym som hon önskat sig. Till och med Erkki hittade en snygg plånbok.

Sedan bar det av till nästa butik. Erkki hade varit sugen på en iPhone och i Italien kan man köpa dem oupplåsta för en hyfsad penning, så vi gick in i flera butiker och kollade, men inte förrän i den tredje butiken fanns det en, och nu är han lycklig ägare till en 32 GB iPhone 3G S. Jag är grymt avundsjuk!!

När vi ätit lite glass så kände tjejerna att de ännu inte spenderat nog med pengar, så Erkki och jag satte oss och väntade på en trappa, medan tjejerna fick fritt spelrum och de gick runt överallt och kom sedan lyckliga tillbaka med påsarna fulla. Både Linn och Moa hade fyndat snygga väskor, och sedan som förbigående nämde de att de sett en butik som säljer Apple, och eftersom Erkki ville ha lite skydd runt sin ny iPhone så gick vi dit allihop. Där dreggade Moa över en iPhone Nano. Så hon brände det sista av sin semesterkassa där.

Sedan kände vi oss klara, när vi tillsammans bränt säkert 14.000 kr. Galet! Så vi beslöt oss att åka tillbaka. Då vi faktiskt behövde börja packa lite också. Men på vägen hem kom vi på att Max hade tipsat om att man borde se Civita di Bagnoregio i solnedgången, för det är något speciellt. Så vi styrde vår lätt vilsna GPS ditå (hon är rätt puckad, Gullan).

Vilken syn!! Vilken makalös vacker syn, och den var vi nästan på väg att missa, om vi inte hade hunnit dit strax när solen gick ner. Då kändes det verkligen som om att här vill vi komma fler gånger, och dessutom bo här… så vackert så det nästan gör ont!

När solen gått ner åkte vi så mot Casale Montemoro en sista gång. På vägen dit försökte vi hitta en öppen pizzeria, men det verkar som om Italien stänger efter kl 21, så vi hittade ett kvällsöppet ställe där de sålde mackor, och så åkte vi hem och festade på mackor och kex. Vilken ståtlig middag! Tur att vi åt glass i Terni.

Vi började packa lite smått, så vi slipper stressa i morgon. Vi vill försöka vara i Rom vid 17-tiden, då vi inte vet hur länge det tar att lämna igen hyrbil, hitta rätt ställe att checka in, osv. Så vi bör stiga upp hyfsat tidigt och sedan kanske hinner vi med ett dopp i poolen innan vi åker, för det har klarnat upp igen efter det häftiga regn och åskvädret igår

Moa och Erkki laddade också sina maskiner med lite musik. Det vi kan konstatera (dvs Erkki, Linn och jag), är att Moa behöver skolas lite i musik, för hon ratade en massa härliga klassiker för annan musik som vi inte begrep oss på. Fast man undrar ju hur det kommer sig att Erkki och jag har den musiken på våra datorer. Hmmm.

Nu tackar vi Italien för denna gång. Vi kommer absolut tillbaka igen, och gärna med samma ressällskap, för detta har varit jättekul, mysigt och intressant!

Ciao!

Under natten åskade det rejält, det var så höga smällar att jag trodde vi skulle trilla ur sängen allihop! Det small rejält och blixtarna lyste upp himlen hela tiden. Om det inte öste ner så mycket skulle jag ha gått ut och fotat lite, men jag ville inte bli dyngblöt sådär mitt i natten.

Denna svala tisdag (bara 25 grader varm) var alltså vår sista riktiga heldag i Italien och vi ville försöka hitta på något kul. Tjejerna, mest Moa, ville bränna pengar som hon sparat, så vi valde att åka till Terni, som vi åkte förbi kvällen innan, som verkade stor nog för att ha massor med affärer.

Och vi fick rätt! Det började med att i första bästa butik vi gick in i så hittade jag TVÅ väskor (en liten och en stor att ha den lilla i) och en plånbok från Valentino och Calvin Kline. Sedan var det tjejernas tur, de hittade lite smått och gott, och Linn hittade äntligen sin efterlängtade parfym som hon önskat sig av sin pappa. Till och med Erkki hittade en snygg plånbok i den affären.

Sedan bar det av till nästa butik. Erkki var sugen på en iPhone och i Italien kan man köpa dem oupplåsta för en hyfsad penning, så vi gick in i flera butiker och frågade, men inte förrän i den tredje butiken fanns det en, och nu är han lycklig ägare till en 32 GB iPhone 3G S. Jag erkänner att jag är grymt avundsjuk!! (Fast jag har en första generation iPhone 3G.)

När vi ätit lite glass (något som jag kräver varje dag) så kände tjejerna att de ännu inte spenderat nog med pengar, så Erkki och jag satte oss och väntade på en trappa, medan tjejerna fick fritt spelrum och de gick runt överallt och kom sedan lyckliga tillbaka med påsarna fulla. Både Linn och Moa hade fyndat snygga väskor bland annat, och sedan som förbigående nämde de att de sett en butik som säljer Appleprylar, och eftersom Erkki ville ha lite skydd till sin ny iPhone så gick vi dit allihop. Där dregglade Moa över en iPhone Nano. Så hon brände det sista av sin semesterkassa där. Och själv kunde jag inte låta bli att köpa en attiralj till min “gamla” iPhone.

Sedan kände vi oss klara, eftersom vi tillsammans nog bränt över 14.000 kr. Galet! Så vi beslöt oss att åka tillbaka hemåt, då vi faktiskt behövde börja packa lite också. Men på vägen hem kom vi på att vår guide Max hade tipsat om att man borde se den utdöende byn Civita di Bagnoregio i solnedgången, för det är något speciellt. Så vi styrde vår lätt vilsna GPS ditå (hon är rätt puckad, vår lilla Navigon Gullan).

Vilken syn vi fick oss!! En sådan makalös vacker syn, och denna var vi nästan på väg att missa om vi inte hade hunnit dit precis när solen gick ner. Då kändes det verkligen som om att här vill vi komma flera gånger, och kanske till och med bo här. Det var så vackert så det nästan gjorde ont! Och inte blev det sämre när vi körde tillbaka mot Orvieto heller, för vi fick se den vackra staden på klippan i en vacker rödsprakande solnedgång. Mama Mia!

När solen gått ner åkte vi så hem mot Casale Montemoro en sista gång. På vägen dit försökte vi hitta en öppen pizzeria då vi var hungriga, men det verkar som om Italien stänger efter kl 21, så vi hittade ett kvällsöppet ställe där de sålde mackor, och så åkte vi hem och festade på mackor och kex. Mums, vilken ståtlig middag! (Lite ironisk där.) Tur att vi åt glass i Terni.

När vi ätit så började vi packa lite smått, så att vi slipper stressa på onsdagmorgon. Vi vill försöka vara i Rom vid 17-tiden, då vi inte vet hur länge det tar att lämna igen hyrbil, hitta rätt ställe att checka in, osv. Så vi bör stiga upp hyfsat tidigt och sedan kanske hinner Moa med ett dopp i poolen innan vi åker, för det har klarnat upp igen efter det häftiga regn och åskvädret igår, så det kanske blir varmt igen.

Moa och Erkki laddade också under kvällen in lite musik i sina nya maskiner. Det vi kan konstatera (dvs Erkki, Linn och jag), är att Moa behöver skolas lite i musik, för hon ratade en massa härliga klassiker för annan musik som vi inte begrep oss på. Fast man undrar ju hur det kommer sig att Erkki och jag har den musiken på våra datorer. Hmmm.

Nu tackar vi Italien för denna gång. Vi kommer absolut tillbaka igen, och gärna med samma ressällskap, för detta har varit jättekul, mysigt och intressant!

Ciao!

Resan till Italien, dag 10

När vi vaknade (och jag var faktiskt inte sist upp!) så var det mulet och himlen nästan täckt med moln. Det började mullra i horisonten också och några få regndroppar föll när vi gick för att hämta vår tvätt (den torkade under tak). Trots åskmuller så tittade solen fram mellan molnbankarna, så vi tycket att detta kunde vara en bra utfärdsdag och Linn mådde dessutom lite bättre.

Vi bestämde oss för att åka till Castelluccio di Norcia, som är en restaurerad bergsby som tidigare var helt öde. Vi startade rätt sent, så vi hann aldrig se staden Norcia, vilket var lite synd, men vi får ta det någon annan dag.

Det formligen öste ner med regn när vi började närma oss den östra delen av Umbrien, så vi var lite rädda för att vi inget skulle se alls, då det verkligen toköste ner. En bild tagen från bilen visar hur det formligen var som ett dis av regn och noll sikt. Temperaturen var också mer normala, med svenska mått mätt, dvs temperaturen sjönk ner till 20 grader.

Men vädret klarnade upp ju närmare bergskedjan vi kom, som om vi förväntades att få se dess fulla prakt, och det var en fantastisk färd på alla sätt. Vi färdades uppåt och uppåt och uppåt längsmed kringlande serpentinvägar med hårnålskurvor i östra Umbrien. Upp för berget Monti Sibillini skulle vi, som är numera en nationalpark och sträcker sig 4 mil längs bergsgryggen som utgör en del av Apenninerna, som går genom hela den italienska halvön.

När vi stigit upp för berget, hamnade vi i en platå som är omgiven av berg, området är så gott som kalt, förutom får och hästar som betar. Bergen som omgav oss hade moln som kramade deras toppar, det var väldigt “lågt till tak” så att säga, fast vi nog var uppe på cirka 2.000 meters höjd eller så. Det fanns också stora fält där fält med olika linser och frön växer (som redan var skördade när vi var där), dessa torkas och såldes i den enda bosättningen Castelluccio däruppe, som alltså var vårt resmål för dagen.

När vi stannade nere i platån, mellan bergen, innan vi besökte själva byn Castelluccio, för att ta några bilder (det var en makalös vy, med molnen som hängde över topparna runtom platån), sparkade Moa till något i gruset i väggrenen och sa “oj, kolla vilken kapsyl!” och Erkki plockade upp den, och döm om vår förvåning när det inte alls var en kapsyl, utan en liten pillerbox i äkta silver. Tur som en tok har hon, den lilla damen!

Förresten, om ni undrar vad Erkki gör på vägen, så säger han att han lyssnar efter bilar, precis som man gjorde när man la huvudet på ett järnvägsspår. Fast egentligen tror jag nog han tog en lite konstnärlig bild, som jag hoppas få se någon gång. Men innan han bevisar vad han egentligen gjorde, så tillber han väggudarna om att de italienska bilförarna ska köra bättre… eller nåt.

I Castelluccio di Norcia, fanns många fantastiska gränder och byggnader, som klättrade upp för en lite kulle, omgiven av dessa fantastiska berg. Om det inte låg så himla avsides, och man vore så beroende av civilisationen, så skulle detta vara ett fantastiskt ställe att bo på. I några få butiker såldes de bönor och frön som de odlar på platån, och vi kunde förstås inte lämna stället utan att köpa lite minnen från byn. Dessutom åt vi lite glass, som egentligen inte behövdes då vädret var svalt, men glass är alltid gott och vi var hungriga och det fanns ingen öppen restaurant där vi förstod vad vi beställde, så vi bestämde oss för att åka nerför berget igen och hitta någonstans att äta.

Efter en inte allt för lyckad middag sedan i Norcia (som vi alltså inte hann se, mer än en restaurang på vägen tillbaka), bar det sedan iväg hemåt.    Kan ju tilläggas att när detta skrivs, mitt i natten, så mår jag läskigt i magaen. Tror inte det var den bästa maten vi ätit, tyvärr, och det kanske syns på våra ansiktsuttryck i bilderna. Det var förvisso en köttbit med svart tryffel, men dränkt i olivolja, och det gillar inte min mage. Ugh!

Det regnade nästan hela vägen ner för bergen, men när vi nådde staden Terni klarnade det upp och vi såg månen och temperaturen steg uppåt 25 grader (fast då hade solen redan gått ner). Så det ser ut som det kan bli en vacker sista heldag i Italien. Vad som händer då, vet vi inte riktigt ännu, men Moa säger att hennes pengar bränner i fickan, så jag gissar på en shoppingtur.

När vi vaknade (och jag var faktiskt inte sist upp!) så var det mulet och himlen nästan täckt med moln. Det började mullra i horisonten också och några få regndroppar föll när vi gick för att hämta vår tvätt (den torkade under tak). Trots åskmuller så tittade solen fram mellan molnbankarna, så vi tycket att detta kunde vara en bra utfärdsdag och Linn mådde dessutom lite bättre.

Vi bestämde oss för att åka till Castelluccio di Norcia, som är en restaurerad bergsby som tidigare var helt öde. Vi startade rätt sent, så vi hann aldrig se staden Norcia, vilket var lite synd, men vi får ta det någon annan dag.

Det formligen öste ner med regn när vi började närma oss den östra delen av Umbrien, så vi var lite rädda för att vi inget skulle se alls, då det verkligen toköste ner. En bild tagen från bilen visar hur det formligen var som ett dis av regn och noll sikt. Temperaturen var också mer normala, med svenska mått mätt, dvs temperaturen sjönk ner till 20 grader.

Men vädret klarnade upp ju närmare bergskedjan vi kom, som om vi förväntades att få se dess fulla prakt, och det var en fantastisk färd på alla sätt. Vi färdades uppåt och uppåt och uppåt längsmed kringlande serpentinvägar med hårnålskurvor i östra Umbrien. Upp för berget Monti Sibillini skulle vi, som är numera en nationalpark och sträcker sig 4 mil längs bergsgryggen som utgör en del av Apenninerna, som går genom hela den italienska halvön.

När vi stigit upp för berget, hamnade vi i en platå som är omgiven av berg, området är så gott som kalt, förutom får och hästar som betar. Bergen som omgav oss hade moln som kramade deras toppar, det var väldigt “lågt till tak” så att säga, fast vi nog var uppe på cirka 2.000 meters höjd eller så. Det fanns också stora fält där  linser och frön växer (som redan var skördade när vi var där), dessa torkas och såldes i den enda bosättningen Castelluccio däruppe, som alltså var vårt resmål för dagen.

När vi stannade nere i platån, mellan bergen, innan vi besökte själva byn Castelluccio, för att ta några bilder (det var en makalös vy, med molnen som hängde över topparna runtom platån), sparkade Moa till något i gruset i väggrenen och sa “oj, kolla vilken kapsyl!” och Erkki plockade upp den, och döm om vår förvåning när det inte alls var en kapsyl, utan en liten pillerbox i äkta silver. Tur som en tok har hon, den lilla damen!

Förresten, om ni undrar vad Erkki gör på vägen, så säger han att han lyssnar efter bilar, precis som man gjorde när man la huvudet på ett järnvägsspår. Fast egentligen tror jag nog han tog en lite konstnärlig bild, som jag hoppas få se någon gång. Men innan han bevisar vad han egentligen gjorde, så tillber han väggudarna om att de italienska bilförarna ska köra bättre… eller nåt.

I Castelluccio di Norcia, fanns många fantastiska gränder och byggnader, som klättrade upp för en lite kulle, omgiven av dessa fantastiska berg. Om det inte låg så himla avsides, och man vore så beroende av civilisationen, så skulle detta vara ett fantastiskt ställe att bo på. I några få butiker såldes de bönor och frön som de odlar på platån, och vi kunde förstås inte lämna stället utan att köpa lite minnen från byn. Dessutom åt vi lite glass, som egentligen inte behövdes då vädret var svalt, men glass är alltid gott och vi var hungriga och det fanns ingen öppen restaurant där vi förstod vad vi beställde, så vi bestämde oss för att åka nerför berget igen och hitta någonstans att äta.

Efter en inte allt för lyckad middag sedan i Norcia (som vi alltså inte hann se, mer än en restaurang på vägen tillbaka), bar det sedan iväg hemåt. Kan ju tilläggas att när detta skrivs, mitt i natten, så mår jag läskigt i magen. Tror inte det var den bästa maten vi ätit, tyvärr, och det kanske syns på våra ansiktsuttryck i bilderna. Det var förvisso en köttbit med svart tryffel, men dränkt i olivolja, och det gillar inte min mage. Ugh!

Det regnade nästan hela vägen ner för bergen, men när vi nådde staden Terni klarnade det upp och vi såg månen och temperaturen steg uppåt 25 grader (fast då hade solen redan gått ner). Så det ser ut som det kan bli en vacker sista heldag i Italien. Vad som händer då, vet vi inte riktigt ännu, men Moa säger att hennes pengar bränner i fickan, så jag gissar på en shoppingtur.

Resan till Italien, dag 9

Som jag nämnde lite i förbigående igår, så kände sig Linn inte riktigt bra, så vi bestämde oss för att avvakta och se hur hon mådde senare under dagen/kvällen innan vi beslutade oss för vad vi skulle göra. Dagen började i alla fall med ett dopp i poolen för de vanliga personerna i vår berättelse, och jag skvätte vatten på mig på annat vis istället (dvs duschade).

Det var inte så otroligt varmt ute, men det var ändå rätt skönt att bara vara “inne” och inte stressa iväg på något att se. Visst är det kul, men semester ska ju också vara att umgås och vila. Så vi låg spridda i diverse soffor och läste. Vi spelade även lite kort, när Linn låg och vilade i sovrummet.

Vi drog också igång några tvättmaskiner. Även om man nog har packat så det räcker och blir över, så är det ändå skönt att få bära sina favoritkläder (ren bomull är bästa plaggen i denna värme), så sagt och gjort. Dock hände något med den vita tvätten (och givetvis var det mina bomullskläder som fick sig en släng av färgsjukan) Konstigt egentligen, för det fanns bara vita kläder i vittvätten, men ändå så blev några av kläderna umbrafärgade (eller rostfärgade), med väldigt fläckvis resultat. Nåja, några kläder blev lite bättre när vi körde om dem, men några är riktigt illa drabbade, och någon klorin eller Vanish (“lita på rosa!”) har vi inte.

Det blev en lättare middag, då vi först hade tänkt äta pizza på den mysiga krogen vi åt pizza på första kvällen, men Linn mådde inte så bra och vi ville inte lämna henne ensam, så vi kollade vad som fanns i skåpen, och det blev pannkakor med sylt till middag. Dessutom hade vi en del chips och annat godis (som mandelskorpor) så vi behövde egentligen inte svälta.

Överraskningsvis spelade vi kort resten av kvällen, och bifogad bild får illustrera det (jag vet, det är ont om bilder nu). Erkki försöker febrilt att vinna över Moa, som är extremt duktig kortspelare (eller så har hon bara tur!)

Vi hoppas på mer tur med bilder under våra resterande dagar i Italien, då det inte är så länge kvar och vi känner redan hur vi vill stanna minst en vecka till.

Resan till Italien, dag 8

Idag (lördag) var det en seg dag och en sen frukost (eller snarare frunch på nygräddade tunnpannkakor – mums!). Vi alla var nog lite trötta efter turen till Florens, så vi bestämde oss för att stanna hemma. Det var också enormt varmt, så det kändes som vi inte ville göra många knop i hettan, annat än att plaska i poolen, läsa böcker och spela kort. Så sagt och gjort.

Själv satt jag mest inomhus då det var extremt varmt och mina fötter var extremt trötta efter gårdagen, eller snarare var de svullna som meloner, kan man lugnt säga (jag ska bespara er en bild på dessa hemskheter). Så istället satt jag och lekte lite med de bilder jag tog igår och fixade till en bild av statyn David, där jag redigerade bort lite folk och en ful bakgrund, då jag vill använda bilden som en förstoring i mitt kök när det blir tillfixat (iofs vet jag inte hur länge jag bor kvar i huset, men tavlan kan ju följa med!) Hur bilden såg ut från början kan ni se från bloggposten dagen innan i slutet.

Erkki och Moa stack iväg och handlade lite mat på Coop (det är rätt komiskt, det finns Coop och Lidl här i närheten – känns nästan som i Sverige. Vi har även hittat Expertbutiker och andra svenska butiker som kanske är mer vanliga att se, som H&M, osv.) Efter shoppingturen blev det en tur i poolen igen. Så klart!

När vattendjuren, dvs Moa, Linn och Erkki kommit in igen, så slöade vi lite i soffan och sedan käkade vi lite pasta och fisk som Erkki kockade ihop. Därefter spelade Moa, Erkki och jag kort (“Plums”) som blev mycket jämna matcher. Vi alla vann varsin omgång. Linn låg och läste i soffan och verkade lite låg (det visade sig sen – eftersom jag skriver det här dagen efter – att hon är lite dålig i magen).

Det blev en ganska stilla kväll och vi gick alla och la oss hyfsat tidigt.

Resan till Italien, dag 7

Fredag, den sista dagen i juli, var det då dags att se Florens i det vackra Toscana. Vi steg upp relativt tidigt för att kunna se så mycket som möjligt och kanske hinna hem innan solens nedgång. Sagt och gjort, vi var i Florens före lunchtid och temperaturen visade på 38 grader. Vår jättefina guidebok vi hade köpt lockade med många sevärdheter och vi försökte innan bestämma vad vi ville se, men då allt är närmare än man tror på kartan in guideboken så fick vi se mer än förväntat.

Det första vi stötte på (och som nästan var omöjligt att missa) var katedralen i Florens (Duomo) och dess vackra dopkapell och kyrktorn. Otroligt vackra fasader i olikfärgad marmor och pampiga portar. Men jag måste säga att jag tycker att domkyrkan i Orvieto var vackrare innuti än den i Florens. Visst fanns det fantastiska marmorgolv i otroligt mönster, och vackra freskmålningarna av Zuccari. Detta är dock Europas 4:e största kyrka och även Florens högsta byggnad. Lustigt nog fick många även bära en papperssjal över sig, om de hade lite för bara axlar och “urringning”, så trots Linns fina klänning fick hon bära en sjukhusblå papperssjal när hon besökte kyrkan.

Vårt mål sedan var att besöka den “gyllene bron”, dvs Ponte Vecchio som går över floden Arno, som är beströdd av byggnader och i alla byggnader finns guldsmedsaffärer. Det finns nog värden för många miljarder på den bron när det gäller ädelmetaller och ädelstenar. Att fönstershoppa där var ett riktigt nöje, men det fanns inga pengar att köpa det man verkligen ville ha, då skulle man haft en sisådär € 20.000 extra liggandes sisådär.

Det kryllar verkligen av marknadstorg, stånd och gatuförsäljare precis överallt i Florens. Det fanns även tiggare, vilket var lite hjärtknipande. Och många kunde inte ett ord engelska, så de pratade på i massor och man förstod ingenting. Jag själv har aldrig upplevt så många tiggare, så jag kan bara tänka mig att det kan vara värre i ännu större städer.

Ett av mina önskemål i Florens var att få se Michelangelos staty av David, som han gjorde när han  bara var 29 år gammal. Det var ju David som vann över Goliat. Den riktiga David finns på museum, nämligen Galleria dell’ Accademia, som man kanske kan kalla för konstackademiens galleri. Men det finns även en kopia av David på torget Piazza della Signoria, som är full med olika statyer. På detta torg ska den äkta David än gång stått, men flyttades sedan och i dess ställe placerad man en kopia i mindre format på samma ställe.

Givetvis såg vi kopian av David, men målet var ju ändå att få se den riktiga, så genom en oansenlig port hittade vi så galleriet, och var tvungen att gå genom en säkerhetskontroll, värre än på en flygplats! Men tack och lov blev vi insläppta utan att bli fråntagen våra saker (vi fick behålla vattenflaskorna, det får man inte på flygplatsernas säkerhetskontroller). Och sedan stod han bara där, David, i alla sin prakt.

Det är förbjudet att fotografera inne på galleriet, men jag sköt några bilder från höften, och precis när vi skulle gå ställde jag mig demonstrativt mitt i gången (med fri sikt) och tog några bilder, för att se vad som skulle hända. En liten italienska kom fram och sa “no no, no fotografia!” och jag nickade och sa förlåt. Men inget mer hände. Så antingen trodde hon inte att jag tog någon bild, då jag inte hade blixt på kameran som gick av, eller så tillät hon mig att fota, eftersom jag inte använde blixten.

När vi knatat runt i Florens, och ändå missat massor med vackra saker, så beslöt vi oss för att hitta hem. Det är ändå en bit att åka mellan Florens och Orvieto (cirka 15 mil). Den sista biten till bilen trodde jag att mina fötter skulle gå sönder, de formligen värkte. Det var varmt, väldigt varmt i Florens och när vi kom till bilen var det 38 grader, så det måste ha varit över 40 medan vi gick bland torg och gränder inne i centrala Florens.

Väl hemkomna så pustade vi ut lite, smälte våra intryck och sedan spelade vi kort, åt godis, chips och salta nötter. Moa ville ha lite revansch på sin förlust mot Erkki, när de spelade kvällen innan, och jag och Linn ville vara med också. Det var lite mer spridning på vinsterna denna gång, och innan vi föll ihop av trötthet spelade vi också en omgång Plump. Något som Moa kallar för “plums”. Hon lärde sig snabbt spelet och jag förväntar mig att hon kommer att spöa oss alla när hon är lite piggare än igår kväll.

Fredag, den sista dagen i juli, var det då dags att se Florens i det vackra Toscana. Vi steg upp relativt tidigt för att kunna se så mycket som möjligt och kanske hinna hem innan solens nedgång. Sagt och gjort, vi var i Florens före lunchtid och temperaturen visade på 38 grader. Vår jättefina guidebok vi hade köpt lockade med många sevärdheter och vi försökte innan bestämma vad vi ville se, men då allt är närmare än man tror på kartan in guideboken så fick vi se mer än förväntat.

Det första vi stötte på (och som nästan var omöjligt att missa) var katedralen i Florens (Duomo) och dess vackra dopkapell och kyrktorn. Otroligt vackra fasader i olikfärgad marmor och pampiga portar. Men jag måste säga att jag tycker att domkyrkan i Orvieto var vackrare innuti än den i Florens. Visst fanns det fantastiska marmorgolv i otroligt mönster, och vackra freskmålningarna av Zuccari. Detta är dock Europas 4:e största kyrka och även Florens högsta byggnad. Lustigt nog fick många även bära en papperssjal över sig, om de hade lite för bara axlar och “urringning”, så trots Linns fina klänning fick hon bära en sjukhusblå papperssjal när hon besökte kyrkan.

Vårt mål sedan var att besöka den “gyllene bron”, dvs Ponte Vecchio som går över floden Arno, som är beströdd av byggnader och i alla byggnader finns guldsmedsaffärer. Det finns nog värden för många miljarder på den bron när det gäller ädelmetaller och ädelstenar. Att fönstershoppa där var ett riktigt nöje, men det fanns inga pengar att köpa det man verkligen ville ha, då skulle man haft en sisådär € 20.000 extra liggandes sisådär.

Det kryllar verkligen av marknadstorg, stånd och gatuförsäljare precis överallt i Florens. Det fanns även tiggare, vilket var lite hjärtknipande. Och många kunde inte ett ord engelska, så de pratade på i massor och man förstod ingenting. Jag själv har aldrig upplevt så många tiggare, så jag kan bara tänka mig att det kan vara värre i ännu större städer.

Ett av mina önskemål i Florens var att få se Michelangelos staty av David, som han gjorde när han  bara var 29 år gammal. Det var ju David som vann över Goliat. Den riktiga David finns på museum, nämligen Galleria dell’ Accademia, som man kanske kan kalla för konstackademiens galleri. Men det finns även en kopia av David på torget Piazza della Signoria, som är full med olika statyer. På detta torg ska den äkta David än gång stått, men flyttades sedan och i dess ställe placerad man en kopia i mindre format på samma ställe.

Givetvis såg vi kopian av David, men målet var ju ändå att få se den riktiga, så genom en oansenlig port hittade vi så galleriet, och var tvungen att gå genom en säkerhetskontroll, värre än på en flygplats! Men tack och lov blev vi insläppta utan att bli fråntagen våra saker (vi fick behålla vattenflaskorna, det får man inte på flygplatsernas säkerhetskontroller). Och sedan stod han bara där, David, i alla sin prakt.

Det är förbjudet att fotografera inne på galleriet, men jag sköt några bilder från höften, och precis när vi skulle gå ställde jag mig demonstrativt mitt i gången (med fri sikt) och tog några bilder, för att se vad som skulle hända. En liten italienska kom fram och sa “no no, no fotografia!” och jag nickade och sa förlåt. Men inget mer hände. Så antingen trodde hon inte att jag tog någon bild, då jag inte hade blixt på kameran som gick av, eller så tillät hon mig att fota, eftersom jag inte använde blixten.

När vi knatat runt i Florens, och ändå missat massor med vackra saker, så beslöt vi oss för att hitta hem. Det är ändå en bit att åka mellan Florens och Orvieto (cirka 15 mil). Den sista biten till bilen trodde jag att mina fötter skulle gå sönder, de formligen värkte. Det var varmt, väldigt varmt i Florens och när vi kom till bilen var det 38 grader, så det måste ha varit över 40 medan vi gick bland torg och gränder inne i centrala Florens.

Väl hemkomna så pustade vi ut lite, smälte våra intryck och sedan spelade vi kort, åt godis, chips och salta nötter. Moa ville ha lite revansch på sin förlust mot Erkki, när de spelade kvällen innan, och jag och Linn ville vara med också. Det var lite mer spridning på vinsterna denna gång, och innan vi föll ihop av trötthet spelade vi också en omgång Plump. Något som Moa kallar för “plums”. Hon lärde sig snabbt spelet och jag förväntar mig att hon kommer att spöa oss alla när hon är lite piggare än igår kväll.

Fredag, den sista dagen i juli, var det då dags att se Florens i det vackra Toscana. Vi steg upp relativt tidigt för att kunna se så mycket som möjligt och kanske hinna hem innan solens nedgång. Sagt och gjort, vi var i Florens före lunchtid och temperaturen visade på 38 grader. Vår jättefina guidebok vi hade köpt lockade med många sevärdheter och vi försökte innan bestämma vad vi ville se, men då allt är närmare än man tror på kartan in guideboken så fick vi se mer än förväntat.

Det första vi stötte på (och som nästan var omöjligt att missa) var katedralen i Florens (Duomo) och dess vackra dopkapell och kyrktorn. Otroligt vackra fasader i olikfärgad marmor och pampiga portar. Men jag måste säga att jag tycker att domkyrkan i Orvieto var vackrare innuti än den i Florens. Visst fanns det fantastiska marmorgolv i otroligt mönster, och vackra freskmålningarna av Zuccari. Detta är dock Europas 4:e största kyrka och även Florens högsta byggnad. Lustigt nog fick många även bära en papperssjal över sig, om de hade lite för bara axlar och “urringning”, så trots Linns fina klänning fick hon bära en sjukhusblå papperssjal när hon besökte kyrkan.

Vårt mål sedan var att besöka den “gyllene bron”, dvs Ponte Vecchio som går över floden Arno, som är beströdd av byggnader och i alla byggnader finns guldsmedsaffärer. Det finns nog värden för många miljarder på den bron när det gäller ädelmetaller och ädelstenar. Att fönstershoppa där var ett riktigt nöje, men det fanns inga pengar att köpa det man verkligen ville ha, då skulle man haft en sisådär € 20.000 extra liggandes sisådär.

Det kryllar verkligen av marknadstorg, stånd och gatuförsäljare precis överallt i Florens. Det fanns även tiggare, vilket var lite hjärtknipande. Och många kunde inte ett ord engelska, så de pratade på i massor och man förstod ingenting. Jag själv har aldrig upplevt så många tiggare, så jag kan bara tänka mig att det kan vara värre i ännu större städer.

Ett av mina önskemål i Florens var att få se Michelangelos staty av David, som han gjorde när han  bara var 29 år gammal. Det var ju David som vann över Goliat. Den riktiga David finns på museum, nämligen Galleria dell’ Accademia, som man kanske kan kalla för konstackademiens galleri. Men det finns även en kopia av David på torget Piazza della Signoria, som är full med olika statyer. På detta torg ska den äkta David än gång stått, men flyttades sedan och i dess ställe placerad man en kopia i mindre format på samma ställe.

Givetvis såg vi kopian av David, men målet var ju ändå att få se den riktiga, så genom en oansenlig port hittade vi så galleriet, och var tvungen att gå genom en säkerhetskontroll, värre än på en flygplats! Men tack och lov blev vi insläppta utan att bli fråntagen våra saker (vi fick behålla vattenflaskorna, det får man inte på flygplatsernas säkerhetskontroller). Och sedan stod han bara där, David, i alla sin prakt.

Det är förbjudet att fotografera inne på galleriet, men jag sköt några bilder från höften, och precis när vi skulle gå ställde jag mig demonstrativt mitt i gången (med fri sikt) och tog några bilder, för att se vad som skulle hända. En liten italienska kom fram och sa “no no, no fotografia!” och jag nickade och sa förlåt. Men inget mer hände. Så antingen trodde hon inte att jag tog någon bild, då jag inte hade blixt på kameran som gick av, eller så tillät hon mig att fota, eftersom jag inte använde blixten.

När vi knatat runt i Florens, och säkert ändå missat massor med vackra saker under vår flera timmar långa promenad, så beslöt vi oss för att hitta hem. Det är ändå en bit att åka mellan Florens och Orvieto (cirka 15 mil). Den sista biten vi gick till bilen så trodde jag att mina fötter skulle gå sönder, de formligen värkte av allt gående. Och det var varmt, väldigt varmt i Florens, och när vi kom till bilen var det 38 grader, så det måste ha varit över 40 medan vi gick bland torg och gränder inne i centrala Florens. Även när vi kom fram strax före solnedgången i Orvieto visade temperaturen på nästan 36 grader.

Väl hemkomna så pustade vi ut lite, smälte våra intryck och sedan spelade vi kort, åt godis, chips och salta nötter. Moa ville ha lite revansch på sin förlust mot Erkki, när de spelade kvällen innan, och jag och Linn ville vara med också. Det var lite mer spridning på vinsterna denna gång, och innan vi föll ihop av trötthet spelade vi också en omgång Plump. Något som Moa kallar för “plums”. Hon lärde sig snabbt spelet och jag förväntar mig att hon kommer att spöa oss alla när hon är lite piggare än igår kväll.

Resan till Italien, dag 6

Idag, torsdag, var det hemmadag och givetvis spenderades den mest i poolen. Det var varmt som attan (som vanligt) och det man slås av är hur högt gräshopporna hörs (för jag antar att det är dem som hela tiden låter). Att de orkar i den här värmen!

Personligen försökte jag jobba med lite bilder. Inte bilder som jag tagit här i Italien utan bilder till en artikel som måste vara klar när jag kommer hem om porträttretusch. Även om jag hade velat sitta utomhus och jobba, är det alldeles för hett. Inne i lägenheten är det “svala” 28 grader, så det får duga.

Efter att vi lyckats få kontakt med Max, som via Roberto kontaktade trädgårdsmästaren Giovanni, kunde vi få en ny fjärrkontroll till grinden (som skyddar tomten) efter klockan fyra, då det gick att varken komma ut eller in utan en fungerande kontroll (batterierna var slut), så kunde Erkki och Moa åka och handla lite mat. Det blev god pasta till middag!

Erkki, Linn och Moa ser alla ut som bruna pepparkakor, medan jag ser ut som en obakad pizzadeg. Inte ens röd, för jag använder starka solskyddskrämer, så pass kraftiga att jag inte ens blir färgad på något sätt. Det känns som om ingen kommer att tro att jag varit i Italien, då jag ser ut som ett vitt lakan. Nåja, jag får inte hudcancer i alla fall.

Den stora händelsen under dagen var som sagt inte någon tur utanför, utan Erkki och Moa gick på kottjakt. Moa hade fått syn på enorma kottar som hon ville ha, typ såna man kan köpa glittriga under julen, men inte äkta vara som fallit från en tall som finns runt husknuten.

Moa döpte snabbt kottarna till Lisa, Orvar och Tulta, och det är också dessa som syns på bild här, den enda bilden tagen för dagen då jag jobbade och de andra njöt i poolen.

Morgondagen, fredag, blir det tur till Florens. Spännande!

Ibland är det svårt att försöka blogga exakt varje dag, så då får man slå ihop några dagar och posta samtidigt. Men jag hoppas inte det gör något!

Torsdagen var en hemmadag och givetvis spenderades den mest i poolen. Det var varmt som attan (som vanligt) och det man slås av är hur högt gräshopporna hörs (för jag antar att det är dem som hela tiden låter). Att de orkar i den här värmen! (Fast de är ju lite mindre än oss, så de kanske orkar mer när det är hög värme.)

Personligen försökte jag jobba med lite bilder under dagen. Inte bilder som jag tagit här i Italien utan bilder till en artikel som måste vara klar när jag kommer hem om porträttretusch för tidningen Fotosidan. Även om jag hade velat sitta utomhus och jobba, var det alldeles för hett. Inne i lägenheten var det  bara “svala” 28 grader, så det fick duga.

Vi hade lite tekniska problem också under dagen. Men efter att vi lyckats få kontakt med Max, som via Roberto kontaktade trädgårdsmästaren Giovanni, kunde vi få en ny fjärrkontroll till grinden (som skyddar tomten) efter klockan fyra, då det inte gick att varken komma ut eller in utan en fungerande kontroll (batterierna var slut), så kunde Erkki och Moa åka och handla lite mat. Det blev god pasta till middag!

Erkki, Linn och Moa ser alla ut som bruna pepparkakor efter en dag vid polen (trost solskydd), medan jag ser ut som en obakad pizzadeg. Inte ens röd, för jag använder de starkaste solskydden jag kan hitta (SF 50 och 45).  Men brun blir jag inte. Det känns som om ingen kommer att tro att jag varit i Italien, då jag ser ut som ett vitt lakan. Nåja, jag får inte hudcancer i alla fall.

Den stora händelsen under dagen var som sagt inte någon direkt trip (förutom att handla mat och vatten), utan Erkki och Moa gick på kottjakt. Moa hade fått syn på enorma kottar som hon ville ha, typ såna man kan köpa glittriga under julen, men inte äkta vara som fallit från en tall som finns runt husknuten. Moa döpte snabbt kottarna till Lisa, Orvar och Tulta, och det är också dessa som syns på bild här, den enda bilden tagen för dagen då jag jobbade och de andra njöt i poolen.

Morgondagen, fredag, blir det tur till Florens. Spännande!